Illusioner

Tittar runt på mitt hem och suckar lite. Varför kan inte jag ha det Ernst-mysigt och så fint som det är i tidningarna? Vackra blommor på bordet, kuddar och plädar sådär snyggt nonchalant slängda i soffan. Rena golv utan hundleksaker och förrymda strumpor.

Så får jag syn dörrkarmen och stället där det alltid är smutsigt eftersom Lillebror inte kan passera utan att sätta handen där och ler.

Det är ju för sjutton det här som är ett hem! En dörrkarm som inte är ren många timmar. En surfplatta som alltid ligger i soffan och aldrig på bordet. Den ständigt belamrade köksbänken, skorna på hallgolvet och tröjan på räcket i hallen.

Huset lever och det är vi som ger det liv. Vi lämnar spår i form av utströdda saker och kantstötta möbler. Det kommer förmodligen aldrig bli så där perfekt som i ”Hus och hem” men det gör inget. Jag vill ha ett hus som andas och som inte håller andan av rädsla över att perfektionen rubbas.

Livet är så också. I huvudet ritar man upp bilder av en lycklig familj, en underbar semester och ett framgångsrikt liv. Inget fel med det! Ambitionen måste väl ändå vara att allt ska bli bra? Men när man med en suck konstaterar att verkligheten inte lever upp till förväntningarna får man inte tappa sugen.

Barnen är inte alltid harmoniska mönsterbarn som städar sina rum och gör läxorna med ett leende. Men inte älskar vi dem mindre för att de med ett vrål smäller igen en dörr, skrikandes hur dumma i huvudet vi är? Vi suckar, undrar vart den jollrande bebisen tog vägen och i nästa stund får vi en kram av en ångerfull unge. Och den kramen värmer lite extra tycker jag.
När vi inser det, att livet faktiskt är ok trots att det inte blev som vi tänkte oss kan vi se det ljusa. Ta tillvara på de små ögonblicken och kanske lite lättare skaka av oss och ta oss igenom det svåra.

Så jag tänder en ljuslykta på bordet i tv-rummet och flyttar barnens ritsaker lite så den syns. Torkar av dörrkarmen trots att jag vet att den snart är smutsig igen och njuter av livet. Så som det nu blev.