Himlen är blå…ja, det är säkert! Fast man nästan glömt bort det under den mörka vintern så är den plötsligt där igen! Den blå färgen och solens starka strålar bländar mina ljuskänsliga ögon och gör att min hjärna vaknar till liv och börjar känna hopp. Hopp om en ny vår, en ny sommar och om ändlösa dagar fyllda av sol och värme. Den 8 mars såg min man en huggorm som hittat ut ur vinterdvalan och som stel och trött försökte ta vara på den lilla solvärme som fanns. Detta lilla djur gör som vi när vi tar oss ut på farstutrappor och vilar mot husväggar för att vända ansiktet mot solen och suga till oss ljus och värme. Tänk vad vi längtar efter våra årstider och med åren blir jag mer och mer varse om att allt har sin tid av uppskattning och genomlidande. Vad vore väl en vår utan en vinter, en höst utan en sommar eller en återförening utan ett avsked? Allt går hand i hand, tillsammans som ler och långhalm…….och det som för mig fogar samman allt, det som är kittet som limmar ihop hela livscykeln är kärlek. Kärlek till livet, kärlek till familj och vänner, kärlek till djur och natur, kärlek till åldrandet och kroppens nedmontering och till livets avsked. Slutligen av allt kärlek till Hoppet som lyser som en fyrbåk genom det gränslösa och tidlösa universum, genom årmiljarderna för att en dag hälsa mig välkommen hem. Och där är nog himlen alltid blå!
Lev och njut av dagarna, ljusa som mörka!
